Karlsson – Arkivet
Arkiverat objekt nr. 1
Objekttyp: Ögon
Benämning: Att lära sej att se
Status: Löpande iakttagelse

Kallbadhuset öppnade före staden.
Vattnet var svart. Ångan ute på bryggan låg kvar från gårdagen.
Sent i oktober. Före 05.00. Ännu inget ljus.

Byggnaden var kall och dragig. Inget underhåll gjordes längre. Färg och glans hade börjat krackelera. Det vackra, anrika badhusets status hade falnat efter att borgerlighetens behov av ordnade, könsuppdelade rum kraschat med arbetarnas och sjöfolkets längtan efter kroppslig rening och okontrollerbar nakenhet. Ingen hierarki längre. Ett ingenmansland utan styrning.

Arbetarna och sjöfolket fick bada gratis före gryning och efter skymning. De hade skapat ritualer. Inte religiösa, men det fanns något andligt över dem. Kvinnor och män, nakna, främlingar för varandra, ställde sej tätt i grupp och mumlade lågmält:

taram, taram, taratam tam tam.

Kropparna tömdes på dåligt innehåll.
En omstart, sa man innan man gick ner i vattnet.

Farmor hade redan varit där i en timme.
Hon rättade till bänkarna, bar hinkar, tände kaminerna och såg till att inget saknades. De feta sälarna som ibland tog bryggan i besittning stank rutten sjö. En spark i specket fick dem ner i vattnet. Sälarna var bara en del av farmors morgonrutiner.

Varje dag efter skolan kom en pojke till badhuset.
Han plockade kolbitar ur askan, tog fram papper ur ryggsäcken och satte sig i ett hörn. Han betraktade nyfiket och fachinerande sin omgivning. Även den lilla gossen hade sina ritualer.

Hans blick följde konturerna av vita, nakna kroppar. Senor och muskler. Under den tunna huden stod ben och knotor fram. Han lärde sig att se själva konstruktionen av människan. Han ritade ryggar, nackar, händer. Nakna kroppar som klev ut ur bastun och tyst sjönk ner i det kalla vattnet. Inte poserande kroppar – bara kroppar som levt sina liv. Kroppar som hackat tänder. Kroppar som burit kol och potatis. Pojken registrerade, formulerade och konstruerade.

Somliga bar på mer tecken på levt liv än andra. Ryggar och nackar krumma av tyngd och skam, vilket pojken med tiden lärde sig att känna igen. Han lärde sej illustrera detta starka inre väsen och andra framträdande känslor, även om han då inte visste vad det egentligen betydde. Hans känsliga händer visste att den observationen inte kunde förbises. Det var som om kolet i sej också visste.

Ingen brydde sig om barnet.
Ingen brydde sig om teckningarna.
Det var därför de blev gjorda.

Jag noterade:
Distrikt 1. Stämpla ut. Överge aldrig posten. Observera dimma